Rädslan är inte duktig på att lyssna.

Nu sitter tapeterna uppe på flickornas sovrumsvägg. Genom det där fönstret syntes förut en stor tv. Och ditt Xbox One. Därinne levde du. Där innanför dog du.

Jag undrar ju såklart ofta hur livet hade sett ut nu. Om du hade levt så hade vi skyndsamt fått prioritera källaren där ditt sovrum skulle bli. Det stora rummet. Och kanske hade flickorna fått det där rummet ändå? Så stolta de hade varit över att få brorsans sovrum.

Ibland tänker jag tanken att det där rummet skrämmer mig. Om flickorna är därinne, kommer vi höra ifall det händer dem nåt? Kommer vi kunna rädda dem sådär som vi misslyckades göra med dig? Jag känner alltid paniken växa vid tanken. Och andningen blir snabb. Ansträngd.

Sen kommer logikens röst. Att det inte kommer hända igen. Att förlora två barn, det är sånt som inte händer. Fast rädslan säger att det faktiskt händer. Att det kanske inte bara händer andra. Men rädslan är inte alltid så duktig på att lyssna.

2 kommentarer

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s