Borde jag veta vad jag ska säga?

Jag känner en stark press ibland. Precis när tunga saker händer. För andra. För vänner. För kollegor. För familj. Att veta vad jag ska säga. Eftersom jag varit där de är. Eller förmodligen på en än värre plats. Om man nu ska värdera sorg och tragedi. Troligen ska man inte det. Men ändå. Jag vetFortsätt läsa ”Borde jag veta vad jag ska säga?”

Mitt smärtsamma har blivit någons ljus.

Jag vet inte om det är för att jag inte skrivit här, som jag inte märkt att människor faktiskt läser min blogg. Men nu när jag börjat gå in igen, märker jag att mailen igen kommer. Mailen med historier från er som varit med om samma. Mailen från er som varit med om liknande. MailenFortsätt läsa ”Mitt smärtsamma har blivit någons ljus.”

Jag gråter hellre, än att låtsas som att han inte funnits.

Nu kommer snart årsdagen av hans död. Och min födelsedag. Det är en så surrealistisk blandning av två oförenliga saker. Ska jag fira min födelsedag eller sörja hans död? Och hur gör man båda samtidigt? Och jag vet, att det också blir svårt för många av er som känner mig och/eller följer mig här. PåFortsätt läsa ”Jag gråter hellre, än att låtsas som att han inte funnits.”

Att få möjlighet att deppa över det lilla.

Man tror kanske att årsdagen är en jobbig dag. Det hör man faktiskt ganska ofta. Även från människor som tror sig veta hur man ska vara ett stöd. ”Uppmärksamma årsdagen” och kom ihåg den som avlidit. Och årsdagen är ju en stor grej. Fast ändå blir det lite fel, när alla andra dagar glöms bort.Fortsätt läsa ”Att få möjlighet att deppa över det lilla.”

Vad du ska göra, när du inte vet vad du ska göra.

Min son dog på min födelsedag. Den 2 februari 2018. Vår räddning var alla månader av support från familj och vänner. Oundvikligt försvann några, möjligtvis obekväma med situationen eller osäkra på vad de skulle säga eller hjälpa till med. Men vi har också fått nya och starkare relationer till människor som tog initiativ, var därFortsätt läsa ”Vad du ska göra, när du inte vet vad du ska göra.”

Att ge någon rätten till sin sorg.

Idag blev jag så medveten om hur lite kan göra mycket. Vi fick besök idag. En hel familj en ny bekantskap hälsade på oss och valparna. Flickan i familjen stannade kvar och fortsatte leka med Amira. Amira var i extas! Mamman i familjen ställde en fråga. Om Hampus. Om hur längesen det var. Jag trorFortsätt läsa ”Att ge någon rätten till sin sorg.”

Jag räds inte tårar, jag behöver dem.

Nu har det gått en tid sen min son flyttade till himlen. Det är så vi säger till Amira när hennes storebror kommer på tal. Jag kan fortfarande känna att människor går på äggskal omkring mig. Åtminstone kring det känsliga ämnet om hans korta liv. Jag hatar det. Det är som att hans död lämnadeFortsätt läsa ”Jag räds inte tårar, jag behöver dem.”

Kan du dö av epilepsi?

Ja. Det kan du. Om du har epilepsi förstås. 70 personer dör av SUDEP varje år. Unga personer. I Sverige bara. Svårt att förstå att så få vet att det finns. Inte ens alla läkare vet. Läs min rättelse av bilden. Och jag satt där och litade på läkarna. Deras axelrycknings-attityd. Det föll ju såFortsätt läsa ”Kan du dö av epilepsi?”