Orkar inte älskas mer eller veterinärkoll.

Maryam har börjat få ont i magen. Inte på riktigt, men när man ber henne göra nånting. Typ när man frågar: -”Maryam, kan du hämta dina byxor?” så svarar hon: -”Nä, jag har ont i magen”. Ikväll när hon skulle sova så låg jag bredvid henne och sa att jag älskar henne. Varenda gång någonFortsätt läsa ”Orkar inte älskas mer eller veterinärkoll.”

Att leva med klumpen i halsen.

Ibland sätter jag mig för att läsa gamla blogginlägg. Jag vet inte om det är klokt eller inte. Men jag har inte vara skrivit för andra utan också för mig själv. Ibland blir jag förvånad för jag minns inte själv. Inga detaljer kring hur jag faktiskt mådde. Förutom att allt var kaos. Jag minns inteFortsätt läsa ”Att leva med klumpen i halsen.”

Hur vi ser på varandra.

Tiden går och allting består. Till och med det fruktansvärda vädret. En lång väntan på parning har äntligen kommit till ett slut. Vi är alltid lite nervösa. Tänk om de inte gillar varandra. Hundar kan ju ändå bestämma självaatt de helt enkelt inte är intresserade.Av varandra. Av att göra akten som behövs.Men det återstår attFortsätt läsa ”Hur vi ser på varandra.”

Det börjar illa, men slutar fantastiskt.

Tidigare i veckan så jag en bild på Instagram som verkligen fastnade hos mig. Den var uppdelade i fyra delar och handlade om barnuppfostran. Såklart. Det är ofta de som riktigt fastnar hos mig. I första delen kunde man se en liten flicka som tog en hammare och hennes pappa lät henne. Någon bredvid sa:Fortsätt läsa ”Det börjar illa, men slutar fantastiskt.”

Hur många är vi i vår familj?

Det märks också på Amira att det varit en skakig tid. På förskolan hade de noterat att hon haft mycket närmre till gråten än tidigare. Hon har till exempel varit svårare att lämna på morgnarna. Det är också väldigt mycket prat om Hampus. Än det ena och än det andra. Vem är jag (hon alltså)Fortsätt läsa ”Hur många är vi i vår familj?”

Att lära sig dansa i regnet.

Jag älskar att skratta. Wow, vilken grej det är. Ett gott skratt förlänger livet sägs det. Och jag känner det. Inom mig. Och tänk att man kan skratta efter sitt barns död. Jag trodde aldrig det. Inte före Hampus död och absolut inte de första månaderna, då jag var helt säker på att jag skulleFortsätt läsa ”Att lära sig dansa i regnet.”

Vardagsstöket är en orsak.

Även om jag är hemma med vabb, känner av nåt som liknar början till feber och egentligen vill kräkas när jag ser en full diskmaskin och diskbänk (lycka är en ren diskbänk, som min syster en gång sa), så fick jag en stark och innerlig känsla av tacksamhet. Vardagsstöket är ett tecken på att viFortsätt läsa ”Vardagsstöket är en orsak.”

Borta bra, men hemma bäst.

Sedan ca kl 20 i förrgår är vi återigen hemma från vår roadtrip. Hur fantastisk den än har varit så är det underbart att vara hemma. Och sista dagarna var hemlängtan nog den allra största känslan. Och det är väl bra, tänker jag, att vi längtar hem 🙂 Vardagen för oss är ändå ganska tuff.Fortsätt läsa ”Borta bra, men hemma bäst.”

Barnkalas som en hel vetenskap.

Wow så snabbt tiden ändå går! Amira fyller snart 4 år och har verkligen blivit stora tjejen. Senast i söndags var hon på sitt första kalas och det är ju som en milsten kan jag tycka. När sånt också börjar. Hon hade peppat upp en hel vecka innan och jag började bli lite nervös förFortsätt läsa ”Barnkalas som en hel vetenskap.”