Orkar inte älskas mer eller veterinärkoll.

Maryam har börjat få ont i magen. Inte på riktigt, men när man ber henne göra nånting. Typ när man frågar: -”Maryam, kan du hämta dina byxor?” så svarar hon: -”Nä, jag har ont i magen”.

Ikväll när hon skulle sova så låg jag bredvid henne och sa att jag älskar henne. Varenda gång någon säger det, ska man alltid räkna upp alla som gör det. Men ikväll när vi hade räknat upp pappa, teta, mormor, morfar, Emma så sa Maryam: ”Nä oj, nu blev det för många. Nu orkar jag inte.” Haha, för gulligt!

Ikväll är annars en riktigt nervös kväll. Imorgon ska nämligen Bella till veterinären för dräktighetsundersökning. Vi tycker oss se tecken, men de är så himla små så det kan lika gärna vara önsketänkande.

Tiden för illamående kom och gick. Någon matvägran såg vi inte alls och inte heller annat som tydde på det. Däremot var hon lite lös i magen, men kan det ha berott på annat?

Spenarna har blivit lite större, men inte ändrat färg så nämnvärt.

Hon är klängig och tillgiven. Upplevs lugn. Men allt det var hon ju innan också. Har det blivit mer, eller tänker vi in?

Sådär snurrar tankarna. Ungefär hela tiden. Imorgon bitti vet vi!

Helgen som var – och den som kommer!

Wow. Helgen var verkligen fantastisk. Ihsan jobbade mestadels och det var ju synd. Men förutom det så var vi alla på bra humör. Vi gjorde mycket och solen lyste. Vi hann träffa potentiella valpköpare också. De bjöd hem oss på kaffe och glass för att få träffa vår tik.

Det där var förra helgen. Jag började på ett inlägg, men hann aldrig skriva det klart. Nu ska jag göra ett nytt försök:

Tiden går, men vi vet fortfarande inte ifall Bella är dräktig. Det är för tidigt för att veta ännu. Ihsan är stensäker för han tycker sig se en sån förändring på hennes beteende. Jag tycker mig också se viss skillnad, men jag är mer ödmjuk kring att det kan vara önsketänkande från min sida. På söndag är 3 veckor sedan hon parades och då sägs ju tikar bli lite illamående och kanske till och med matvägra. Vi får se hur det går under helgen. Jag är så pirrig så man kan tro att det är jag själv som väntar på mens eller inte :p

På söndag ska vi träffa några andra potentiella valpköpare, som också vill träffa vår tik. Och det förstår vi ju. Däremot så kommer de hem till oss och det blir ju trevligt. Det är en tidigare kollega till mig (för ca 11 år sedan) och det blir ju kul!

Den allra största händelsen under helgen är dock att fira min mamma på 70-årsdagen. Wow! Jag längtar tills allt är helt fritt igen. Just kring att få träffa familjen tycker jag att Corona varit en riktig pina.

Att fira morsdag och aldrig kunna lägga pusslet.

Det värsta med att ha förlorat sitt barn

är att man alltid har förlorat sitt barn.

Pusslet går aldrig mer att lägga.

Motivet går aldrig göra helt igen.

Det går inte ta en annan pusselbit.

Men hela tiden kommer det dagar

som påminner en

om att motivet borde vara det.

Helt alltså.

I går var ju en sån dag.

Morsdag.

En dag när man firar att man är mamma.

Till fantastiska älskade barn.

Många mammor lägger ut

hur de firas av sina barn.

Men kanske framförallt MED sina barm.

För varje sån dag

tar man fram det pussel

som man älskar mest av allt.

Man kastar ut alla bitar på golvet.

Börjar lägga dem.

Och man längtar

efter att få lägga sista biten.

Att få känna tillfredsställelsen.

Den totala lyckan.

Man skrattar.

Trivs.

Umgås tillsammans.

Men så kommer den där sista biten.

Den finns inte den här gången heller.

Och hela pusslet känns grumligt nu.

Man skrattar.

Fortsätter umgås.

Men känslan är inte samma nu.

Nu känner man sig tom.

Som att hålet från den saknade pusselbiten

bara blir större.

Djupare.

Och för en stund

bara en liten stund

vill man kasta hela pusslet.

Tidiga dräktighetstecken?

Vilken nervös väntan det här är! Vi var aldrig såhär med vår Nelli. Då tog vi som bara för givet att det skulle bli valpar. Båda gångerna. Denna gång är det som att vi går och tittar efter alla möjliga tecken. Läser. Tittar igen. Men mer går ju inte att göra.

Nu är det bara en väntan på de första dräktighetstecken efter att hon är parad. De första fem veckorna behöver inte Bella någon speciell behandling utan lever som vanligt. Vi utsätter inte Bella för någon stress eller andra andra påfrestningar utöver det normala. Vi håller henne hemma och följer våra vardagsrutiner och gör det hon är van vid och tycker är kul.

De första veckorna märks eller syns det inget speciell fysiskt på Bella. Såklart. Däremot har vi läst (sen förra gångerna) att vulvan kan fortsätta vara lite mer svullen efter löpet. Men man ska kunna märka att hon får en viss personlighetsförändring. Hon blir lugnare än vanligt, mer tillgiven och kärleksfull, vill vara mer för sig själv med matte eller husse. Hon bör också få ökad aptit.

Personlighetsförändringen tror vi oss kunna känna av. Eller är det önsketänkande? Bella är alltid så oerhört kärvänlig, social och närgången, så det är svårt att veta. Men vi upplever att hon blivit lite mer avslappnad.

Nu väntar vi ju på 3e dräktighetsveckan då man ska kunna se tiken bli illamående. Det är då som de befruktade äggen fäster i livmodern och då kan hon matvägra. Även vid denna dräktighetsvecka kan de få en lindrigare blödning från vulvan och det är helt normalt.

Det var lite om dräktigheten de första 3 veckorna och ni kommer såklart få ständiga uppdateringar här.

Att leva med klumpen i halsen.

Ibland sätter jag mig för att läsa gamla blogginlägg.

Jag vet inte om det är klokt eller inte.

Men jag har inte vara skrivit för andra

utan också för mig själv.

Ibland blir jag förvånad

för jag minns inte själv.

Inga detaljer kring hur jag faktiskt mådde.

Förutom att allt var kaos.

Jag minns inte exakt hur det kändes.

Och då blir jag sådär tacksam igen.

Att jag faktiskt skrev så detaljerat.

Att jag skrev mig igenom ångesten.

Och la ut det.

Rått.

Svart.

Ärligt.

Kaosigt.

Igår läste jag inlägg igen.

Och det slog mig hur vanligt allt var.

Så normalt.

Då förundras jag över mig själv.

Att jag verkligen klarade allting.

Både stort och smått.

Med den där klumpen i halsen.

Som kämpade för att kväva mig.

Är det styrka?

Mammakärlek?

Livet?

Igår slog det mig hur jag anpassat mig.

Att han faktiskt är död i mitt huvud.

Och det dåliga samvetet slog till igen.

Och saknaden.

Och sorgen kring den förlorade framtiden.

Borde jag veta vad jag ska säga?

Jag känner en stark press ibland.

Precis när tunga saker händer.

För andra.

För vänner.

För kollegor.

För familj.

Att veta vad jag ska säga.

Eftersom jag varit där de är.

Eller förmodligen på en än värre plats.

Om man nu ska värdera sorg och tragedi.

Troligen ska man inte det.

Men ändå.

Jag vet sällan vad jag ska säga.

Jag försöker tänka tillbaka.

På allt det jag inte ville att folk skulle säga.

Och sen låser det sig.

Det kommer ingenting alls.

Kanske är det just därför.

Att jag vet hur fel det kan kännas.

Och igen kan jag känna

att det här borde få en lösning.

Att vi borde få mer träning

i att ge stöd till någon i kris.

I hur man inte bara sträcker ut en hand

utan även håller den andres

när det stormar som allra värst.

Parning är gjord!

Så kom då den väntade helgen då Troy skulle göra entré. Ihsan åkte till Norsjö för att hämta honom och hundarna blev kompisar direkt. Vi är alltid lite nervösa eftersom vår tik upplevs ha träffat så lite hundar i sina dagar och därför är väldigt osäker. Men allt gick bra!

Däremot så var intresset för parning väldigt lågt till en början. Igen, nervösa! Man hör ju historier där det helt enkelt inte fungerar. Plötsligt vände det bara och det visade sig att Troy både väntade in rätt dag OCH ett enskilt rum (med övervakning bakom dörren såklart).

Idag ska vi åka och lämna honom efter några lyckade hängningar. Vi tänkte att vi skulle hinna med någon till under dagen, men intresset verkar lågt idag, så vi får se. Annars får vi helt enkelt hålla tummarna att det blivit valpar. Vad tror ni?

Hur vi ser på varandra.

Tiden går och allting består.
Till och med det fruktansvärda vädret.
En lång väntan på parning
har äntligen kommit till ett slut.
Vi är alltid lite nervösa.
Tänk om de inte gillar varandra.
Hundar kan ju ändå bestämma själva
att de helt enkelt inte är intresserade.
Av varandra.
Av att göra akten som behövs.
Men det återstår att se under helgen.

Förutom det så har veckan gått åt till att vara trött.
Ni småbarnsföräldrar vet.
När barnen ska sova i sitt nya rum.
Och framförallt i egna sängar.
Vi har oftast sovit tillsammans.
Pga renoveringar.
Orkeslöshet.
Barnens önskan.
Men ja, mest pga renoveringar.
Och då brist på både rum och sängar.

I natt var första natten
som barnen sov hela natten.
I sina egna sängar. Wow!
Själv vaknade jag kl 03.45.
Barnen sov.
Jag hörde dem gråta.
Gick till ett alldeles tyst rum.
Kunde inte slappna av igen
för tänkte att de skulle vakna snart.
Den ena vaknade 06.55.
Den andra vaknade 07.30.

Och jag tror vi såg på varandra
lite annorlunda imorse.
Barnen och jag.
Lite piggare.
Lite tryggare.

Nu löper vår tik!

Till er som är intresserade av kommande valpkull och därför vill planera lite, så kan vi nu meddela att vår tik precis idag gått in i löp. Det innebär att parning kommer ske nästkommande helg (dag 10 och fram).

Mamma Bella

Det känns skönt att allt kommit igång. Ett tag var det så mycket som skulle klaffa. Vi skulle hitta en perfekt hane. Det är ju mycket viktigt för hur valparna sen blir. Ja, det är ju allra viktigast faktiskt (förutom vår tik, men hon hade vi ju redan koll på :p)

Men när vi väl hittat hanen, på ett lagom avstånd, så visste vi ju inte riktigt när hon skulle löpa. Skulle hon följa sin cykel? Och ni vet när man väntar på nånting, så är i alla fall vi, att man går och håller koll varje dag. Väntar typ varje minut.

Pappa Troy

Nu är dagen kommen alltså! Hanens ägare är kontaktade och planen är uppgjord.

Hur många av er väntar? 😇 Skriv upp er för att följa den här sidan, ifall ni vill bli uppdaterade med nyheter. Eller följ oss på Instagram. Vi uppdaterar kontinuerligt.

När slår sorgen till.

Nu har det verkligen varit mycket på jobbet ett tag! Den 14 maj går en digital festival av stapeln. En festival med B.baby, Jeano, Jelassi och Cherrie samt mängder av lokala förmågor. Det ska bli superkul, men har varit mycket att förbereda. Och är inte klart ännu!

Men som vanligt när det blir för mycket i min hjärna, såpass att det påverkar mitt mående, så kommer sorgen med all kraft. Låter det rimligt, att den hålls i schack så länge som jag mår stadigt bra? För det gör jag ju oftast.

Eller så är det bara så det kommer vara, för fortfarande tänker jag att inget kan vara värre än att förlora Hampus. Så när nånting händer så går tankarna: ”Men vad är det här att må dåligt för, Hampus dog ju” och så sjunker jag långt ner.

Jag har lärt mig att klättra ur mitt hål så det brukar gå snabbt, men när tankarna kaosar pga mycket jobb och ingen riktig ro infinner sig, så har jag svårare.

Snart ska jag börja tidigare eftersom vi ska ha ännu ett planeringsmöte. Men det blir bra! På bara några månader så har 22 kommuner styrt ihop en digital festival för och med ungdomar. Och det är ju riktigt bra!