Inför valparnas ankomst

Oj. Hjärtat i halsgropen. Reagera på minsta lilla. Pirr i magen. Ungefär som inför egen förlossning.

Vi väntar på valparna nu. Det är dags från och med idag och nu verkligen väntar vi. Både stora och små.

För nån kväll sen började Nellie (hunden) bädda runt i sängen och verkade vanka av och an. Vi blev direkt på helspänn och förberedde oss på vaknatt. Det syntes i våra ögon och hördes på våra röster att vi var lika lite beredda. Fast förväntansfulla!

Plötsligt blev hon bara lugn, som att hon kände på sig vår stress, la sig ner och somnade. Kvar satt vi och andades häftigt. Haha!

Men nu kan det komma när som. Vi fick skynda oss med de sista förberedelserna och nu är det bara för valparna att komma.

Listan med intressenter är ganska lång och ska vi tillfredsställa de flesta så är det bäst att hon får minst lika många som sist. Men bara tikar 😇 Men det viktigaste är ju att valparna får det bra förstås.

Bilden är ju från förra gången. När vi och barnen fick en valpchock. Den här gången vet vi vad som kommer. Kanske inte Maryam som var så liten.

#hejanellie

Hänger ni med i svängarna?

Är det någon som hänger med här som inte följer @villaaboutaouk på Instagram? Det är nämligen vårt familjekonto där vi mest lägger ut vårt renoveringskaos 🙂 Men jag tänkte i alla fall visa litegrann här också!

Endel av bilderna är, som synes, bara helt vanliga inomhusbilder. Det var en gång nyrenoverat men vi har alltid tänkt lägga ner mer kärlek (bara målat vitt nu) när barnen vuxit ifrån måla-på-väggarna-åldern. Så det syns ju. Att det ändå är två år sen.

Där köket syns var det förut ett sovrum, men det bestämdes tidigt att flytta det befintliga köket till andra sidan huset i anslutning till vardagsrummet. Om jag renoverar ett till hus kommer jag inte göra så, för det blir så förbaskat enkelt att sitta i soffan framför tvn.

På de första bilderna syns i alla fall vår nya carport. Den byggdes ju förra sommaren/hösten. Det vi håller på med nu är att byta panel på fasaden under carport och runt garage/utbyggnad. Istället för stående panel blir det alltså liggande 170mm. Supersnyggt om vi får säga det själva 😍

Sommarens andra projekt är ju då gräsmattan, som jag skrivit förut. Grävmaskinen kom i fredags och föraren hann jobba ungefär 30 min innan det blev dags för hemgång. Så nu har vi en stor sten och en ännu större grävmaskin på gräsmattan.

Hur gör ni andra? När den ena renoverar och den andra sköter hemmet. Jag vill ändå säga vi. Att vi renoverar. Även om det är sambon som gör det allra mesta. Jag både betalar hälften och roddar allt annat så att han kan renovera. Gemensam effort. Men det är bara han som får cred hela tiden 😇

Valpar och vår hemester

Idag blev det en sån tidig morgon igen. 05.15 slog vi upp ögonen. Varje gång tackar jag högre makter ifall jag somnat med barnen kvällen innan så att jag ändå fått sova. Som jag gjorde igår. Idag har vi därför haft en riktigt mysig morgon. Pappa och Amira sover ännu och vi äter frukost framför SVT Barn. Solen lyser!

Tidiga morgnar för mig och Hampus hände också, men aldrig sååå tidigt 😇

Hemester ja! Varenda människa man möter frågar när jag får semester. För mig börjar den v28. Vet inte exakt datum, men nångång i början av juli.

Som vanligt är det ju dags för jobb! Vår Amstaff är parad och vi förbereder oss för valp-invasion igen. Ett år sen sist och jag känner att jag nästan glömt hur mycket kaos det var. Den enda riktigt tydliga känslan är när de flesta hade flyttat och stressen släppte. Det mest tydliga djupa andetaget jag tagit på flera veckor. Den där stenen över bröstet är ingen klyscha :p

Dessutom har vi börjat planera för gräsmatta. Ända sen vi dränerade och schaktning har ju den lämnats till sitt öde. Nu är det mer äng än gräsmatta. Men i sommar ska det ske alltså! Både jag och Ihsan kände att längtan växte. Svårt att missa alla andras fina gräsmattor som de fritt leker på. Så kanske det var mer avundsjukan som växte!

Så ja, då var hemestern fullbokad. För ärligt talat, förmodligen ska det också göras grejer på huset. Fixa, slutföra, dona. 😇 Nån som vill hjälpa till? Valparna behöver socialisering och förmodligen vi också 😂

Grattis till examen!

På alla dina skolavslutningar har jag varit. Till och med de som föräldrar inte fick vara på. De där julavslutningarna. Sista gången var du konferencier och skötte dig makalöst. Du fascinerade alltid mig, men allra mest på slutet. Din enorma trygghet i dig själv. Modig. Självsäker. Jag-stark. Jag undrar vad du hade gjort av det.

Jadu Hampus, idag går dina jämnåriga ut 9an. Alla är så glada. Vet du att dina kompisar går tillsammans? Ofta i en klunga. Jag brukar se dig där. Tillsammans med dem. Tänker de på dig? De som springer där glada… tänker de på att du borde ha varit där med dem.

Jag tänker på dig. Jag saknar värmen från dina kramar och att få mysa en helgmorgon. Att få locka fram ditt skratt. Det gör ont idag. Förbaskat ont. Idag också.

Idag vill jag ta ledigt och bara sitta vid din grav hela dagen. Men gravar kramas inte. Gravar bara stirrar hånfullt mot en och bankar in att det man allra mest vill, aldrig kommer ske.

Grattis Hampus. I det allra viktigaste, i själva livet, där rockade du.

Att ha döden så nära inpå igen.

Amira frågar om döden flera gånger i veckan. Om när personer i hennes omgivning ska dö. Jag hatar den frågan. Jag vill inte ljuga. Jag vill inte skrämma henne, men det tar emot att säga: ”det är länge kvar”. För det är det kanske inte? Jag kanske dör imorgon. Eller ikväll i sängen, som Hampus. Ska hon då leva med att jag ljög? Såhär tänkte jag aldrig förut. Är det överdrivet? Men Amira vet tydligt vad döden är. Det märks. Och det blir på något sätt enkelt att prata om den också. Att förklara. Andra barn kanske slänger ur sig att de vill dö. För döden är så svår att greppa. Men Amira säger: ”Nej jag vill inte dö mamma. Jag vill inte försvinna som Hampus”.

En vårdag 2020.

Nu var det längesen jag skrev, men Corona-våren har varit tuff för en som inte vill känna döden så himla nära. Det kom en enkät från en organisation vars medlemmar förlorat någon till SUDEP. Den handlade om precis det. Om den mentala hälsan blivit sämre i och med Corona.

Och ja, det har varit en väldigt tung vår. På många sätt. Årsdag, alla hjärtans dag, hans födelsedag, morsdag. För varje gång dippar jag en aning. Ibland mer och ibland mindre. Det är en jädra kamp att hålla sig på banan. En ständig kamp.

Och så var det ju Corona. Ett bra tag kände jag hur jag undermedvetet förberedde mig på att någon plötsligt skulle bli sjuk och dö. För att det blev så förut, antar jag. Ändå är ju jag skonad. Vi har ingen i riskgrupp i min familj och inte alls i den närmsta kretsen. Det är Ihsan som röker förstås och jag oroar mig fortfarande för att han ska drabbas. Skräcken för döden har dock släppt. Men det skrämmer mig också att inte förbereda mig. Är det då det händer?

Hur har ni tacklat Corona hittills? Ni andra änglaföräldrar därute. Har ni påverkats av att ha döden så nära inpå igen?

Familjen främst ❤️

När man slutar jobba midnatt efter stängning av huset, kommer i säng efter en bra stund på grund av att man måste varva ner och så vaknar barnen kl 06.20; då är man inte så kaxig. Morgonen när jag bakade bröd, gjorde morgonpannkakor till barnen och chaffles till mig själv känns väldigt långt borta.

Idag strålar solen igen, men samhället är ungefär nedstängt. Det är tungt att vara på jobbet, när stället är ungefär tomt. Till och med badet. Ni vet, när det är typ en eller två i bassängen. Jag önskar att samhället kommer igång igen. Jag oroar mig endel för konsekvenserna av allt det här. För den framtiden som vi står till mötes.

Och så den där döden. Den pockar alltid. Jag har inte stressat alldeles för Covid-19. Egentligen inte alls. Men den där paniken inför döden finns som alltid. Vetskapen av att det faktiskt inte händer andra människor. Men jag kan ingenting göra. Och jag känner liksom ”att sluta leva är också att dö”. Vi gör vårt och stannar hemma vid symtom, men gå till överdrift känns sisådär onödigt. Friska borde inte behöva vara hemma. Kanske jag får ångra mig.

Nu börjar dagen. Vi ska sysselsätta oss tills kl 17 när jag börjar jobba igen. Jag köpte målarfärger igår. Och vaxduk. Och imorgon kommer nog ett pussel till. Den här ”karantänen” sätter prov på föräldraskapet känner jag. Men relationen till barnen har också stärkts på den korta tiden. Familjen främst.

Mina murar är håliga.

Wow. Hysterin runt Corona är något galen. Sjuk liksom. Men det är sånt där man får vifta av sig och försöka njuta av den extra lediga tiden. Och eftersom jag älskar att vara på jobbet så är det knas haha. Inte konstigt att jag förut hade ungefär 100 järn i elden. Det har jag kanske nu också, men inom 4 väggar (hemma alltså).

Mina barn har en extremt måttlig förkylning och jag har en lite sväng av halsont. I vanliga fall hade jag nog inte hållit mig hemma men nu följer vi med tiden och har varit inomhus nästa hela helgen. Igår, söndag, var barnen gaaaaanska så rastlösa.

Är det inte märkligt ändå? Hur mycket som hänt sen nyår? Jag skulle prioritera bloggen, men känns som tiden kaosar. Upp, ner, och överallt i en enda villervalla.

I sorg och saknad har det varit en väldigt tuff tid. Jag vet inte riktigt varför. Men jag tror att om jag är lite sänkt av andra anledningar så är mina murar lite håliga. Och sorgen tränger igenom och sköljer över med sån kraft att jag inte kan eller hinner försvara mig.

Och den där frågan i bloggens titel: min son dog, vem är jag nu? Den fortsätter att förfölja mig. Jag kämpar för att vara mig själv, men kommer jag kunna sluta kämpa nångång? Sådär så det bara kommer av sig självt? Eller är jag nån helt annan nu så jag borde låta den komma fram?

Hur många är vi i vår familj?

Det märks också på Amira att det varit en skakig tid. På förskolan hade de noterat att hon haft mycket närmre till gråten än tidigare. Hon har till exempel varit svårare att lämna på morgnarna.

Det är också väldigt mycket prat om Hampus. Än det ena och än det andra. Vem är jag (hon alltså) i rangordningen? Och hur många det är i vår familj egentligen?

Det smärtar mig, men jag tror Amira har börjat glömma Hampus. Kanske hon redan gjort det helt och hållet. Ja, förutom att han är nån vi pratar om.

En morgon på förskolan så skulle jag berätta hur jobbig hosta Maryam haft på natten och jag jämförde med, and I qoute: ”deras storebror”.

Amira sa direkt: ”Men mamma, vi har ju ingen storebror”. Och så sa jag: ”Jo, ni har ju Hampus, men han dog ju och åkte till himlen.” Och sen dess har det varit så mycket prat om just det där, hur många är vi i familjen och att han är storebror och Amira är lillasyster OCH storasyster.

En dag innan förskolan räknade hon hela familjen och kom fram till att Hampus också var med, så det blev 5 st i familjen. Och så sa hon att hon skulle berätta det för honom. -”Men utomhus, mamma, så han hör!” På väg hem från förskolan kom hon plötsligt på det så hon ropade: ”Hampus, vi är 5 st!”

Och jag vet inte hur det är med andra som förlorat sina barn, men desperationen över att inte ha sitt barn nära, den desperata längtan, ilskan över att inte få krama om honom, andnöden över att hans leende inte får skina, den är fortfarande precis lika stark. Instängd. Jag känner hur burken öppnas ibland, hur paniken kommer då, men så pang stängs den igen. Snabbt.

Vi har pratat jättemycket om Hampus den här tiden. Om just storebror Hampus. Jag vet inte om det är rätt eftersom det verkar påverka Amira så mycket. Men jag kan inte räkna bort Hampus. Inte ens för det..

Jag mår jävlar skit om jag ska vara ärlig. Jag kan för mitt liv inte förstå varför min son inte fick leva… det fungerar inte så, jag vet det rent logiskt. Men ändå, jag hatar hatar hatar. Och jag kan fortfarande bli så förbannad på mig själv (och andra tyvärr) som gräver ner sig för så små skitsaker.

Den här tiden är alltid så jobbig. Allt spelas upp igen. Gråten är nära. Hela familjen påverkas, förutom kanske lilla Maryam som ännu inte förstår. Men ljuset kommer ju, snart går det över det där. När alla hjärtans dag varit och vi inväntar hans födelsedag.

Två dagar efter.

”För några dagar sedan tyckte jag mitt största problem var att jag hade sån hög feber. Jag bad min mamma komma och hjälpa mig med alla tre barnen.

Nu är mitt största problem att inget kan glädja mig ordentligt, inte ens det mest självklara, som mina döttrar. Jag fann min son död och tillsammans med min sambo slet vi för att rädda honom. Sen kom ambulanspersonalen, sen ett enormt team på akuten och tillslut personalen på IVA. Hans kropp hade tagit för stor skada efter hjärtstoppet. När medicinerna togs bort var hans liv slut.

Att le känns som ett svek. Att skratta känns som ett hån. Att känna kärlek känns fel. När hans hjärta stannade så stannade även mitt.”

Shit, sådär skrev jag två dagar efter. Jag kan konstatera att mitt hjärta återigen började slå. Men kanske såsom Hampus hjärta, när de startade igång det, att det inte alls slår helt som förut. Men livet går ju vidare och har vuxit sådär runtomkring allt det onda.

Men det där har jag ju skrivit förut, att det onda alltid finns kvar, men livet växer och bäddas in.

Människan är fantastisk på att klara saker. Och jag är en sån. En överlevare.

Dagen efter.

När Hampus precis dött, när vi kommit hem igen, så gick jag in i hans rum. Där såg det ut precis som att inget hade hänt, förutom skräp från ambulansen och en av deras filtar.

Jag gjorde ofta så. Jag gick in dit, la mig på hans sängen i fosterställning och bara grät. Grät som att mitt liv helt plötsligt tagit slut. Det kändes så. Om ni gråtit så att kroppen förlorar all kraft så vet ni i alla fall hur det känns. Om ni gråtit så att ni hoppats att kraften inte skulle komma tillbaka, gråtit så att ni lika gärna kunde ha dött där. Precis i samma säng som han precis dött.

Vi hade ställt två foton och två ljus på hans sängbord. Två foton på honom. Det allra sista skolfotot och ett foto från när han var mindre, kanske 6 år.

Dagen efter fick jag ett infall att starta hans XBOX. Också för att känna mig närmare honom. Bilden är vad jag möttes av. Ett meddelande från hans spelkompisar. Det slog mig ännu mer hur nära man kan komma varann även om man aldrig träffats.

Dagen efter. Första dagen på mitt nya liv.